Jag har arbetat i byggbranschen i många år, med både ritningar och areamätning. Ett mönster återkommer gång på gång. Det tas fram standarder som ska skapa ordning och enhetlighet, men de blir så komplicerade att nästan ingen klarar eller orkar följa dem. Resultatet blir det motsatta mot vad som var tänkt.
CoClass: infört på pappret, knappt använt i praktiken
CoClass, klassifikationssystemet för byggd miljö, skulle ha varit infört för många år sedan. I byggstandarden som anger hur en ritning ska levereras står det att CoClass ska användas i stället för den äldre BSAB 96. Ändå använder nästan ingen det fullt ut i praktiken.
Varför? Min uppfattning är att inte ens de som tog fram det riktigt visste hur det skulle användas i det dagliga arbetet. När ett system är svårt att förstå för dem som har skrivit det, går det inte att förvänta sig att konsulter och entreprenörer under tidspress ska tillämpa det rätt.
BSAB 96 och lagerstandarden: kodsträngar som ingen följer
Ta lagerstandarden från BSAB 96, med långa kodsträngar för varje lager i en DWG-ritning. Jag har tagit emot flera tusen ritningar under åren, och jag kan knappt komma på en enda som följde standarden fullt ut.
Det är inte så konstigt. När varje lagernamn är en lång kodsträng som man behövde slå upp, väljer de flesta något eget som fungerar för dem i stunden. Multiplicera det med alla konsulter, alla projekt och alla år, så har man en branschgemensam soppa.
Den verkliga kostnaden: vi kan inte automatisera
Konsekvenserna diskuteras sällan, men de är stora. När nästan ingen följer lagerstandarden kan vi inte bygga smarta funktioner och skript för DWG-filer. Automatisering bygger på att data ser likadan ut varje gång. Om den inte gör det fungerar inte automatiseringen.
Anta att det kommer en ny standard med nya lagernamn. Det självklara vore att skriva ett skript som döper om alla gamla ritningar till de nya namnen. Men det går inte, eftersom ingen följde den gamla standarden. Det finns inget enhetligt utgångsläge att översätta från. Varje ritning är sitt eget specialfall.
Det är en ironi: standarder som skulle göra branschen mer digital har i praktiken blivit ett hinder för digitaliseringen.
Varför blir det så här?
Min erfarenhet är att standarder ofta tas fram av människor som vill täcka in alla tänkbara fall på pappret, men som inte själva ska tillämpa dem i det dagliga arbetet. Resultatet blir dokument som är teoretiskt fullständiga men praktiskt oanvändbara. De är för komplicerade att följa i vardagen och ger ändå inga svar när verkligheten avviker från idealfallet.
BSAB 96 finns i dag digitalt som XML-filer att ladda ner, men bakom en betalvägg på 20 500 kr per år. Det är kostnader som i slutändan ska täckas av kunden. Frågan är vem som kan betala 20 500 kr per år för att få tillgång till en XML-fil för en gammal standard som ändå inte ska användas i dag och är ersatt av CoClass. Jo, stora byggbolag. De små fryses ute. Egentligen kan man lika gärna köpa en gammal bok för några hundralappar och själv föra in innehållet i en Excel-fil, eller ännu bättre, låta AI digitalisera texten.
Vad jag önskar mig
Jag tycker inte att vi ska sluta med standarder. Vi behöver dem, kanske mer än någonsin nu när allt fler arbetsflöden digitaliseras. Men de behöver vara skrivna för verkligheten:
- Enkla nog att följa för den som arbetar under tidspress.
- Testade i praktiken innan de införs, med de människor som faktiskt ska använda dem.
- Färdiga filer att utgå ifrån, till exempel en enkel Excel-fil som man kan ladda ner, eller ännu bättre, en färdig fil i de programvaror som branschfolket använder.
En standard som ingen följer är inte en standard. Det är ett dokument. Och byggbranschen har redan tillräckligt med dokument.
Patrik, Bimma